Min pappa

Bilden är tagen på julafton när han står och diskar.
Jag talar alltid väldigt gott min min pappa. Jag brukar säga att finns det någon person som känner mig bäst så är det han. Han känner mig mycket bättre än vad jag känner mig själv. Jag tror detta har mycket att göra med mina tonår och mina problem jag hade då och såklart allt annat vi har varit med om. Som när min lillebror blev svårt sjukt tex. Då fick vi lära oss mcket om varandra och kom ännu närmare varandra.

Pappa hör direkt när jag svarar i telefonen om något är fel eller tvärt om. Jag frågar han alltid om råd och hjälp, jag "lider" av besutsångest och då är det bäst att fråga han eller A. Jag skulle säga att pappa vet hur jag kommer reagera i situationer som jag själv inte vet än.

Han (och såklart mamma med!!) har hjälpt mig genom så otroligt mycket. De har alltid gett mig råd, stöttat mig och lyft mig i det jag är bra på. Om det inte vore för dem hade jag aldrig ens fotat eller gått på Forsbergs!
Jag kom ihåg när jag och mitt ex hade gjort slut, pappa förklarade för mig att han trodde att en kille som skulle passa mig har mycket tålamod och tid med mig, min energi, mina idéer och mitt humör. Han borde vara väligt ödmjuk men ändå bestämd. Ha fötterna på jodren och är stabil så att jag kan luta mig mot honom. Och så träffade jag A. Jag märkte ganska fort att han är exakt det som min pappa trott skulle passa mig och det skulle aldrig kunna bli bättre känner jag nu.. förstår ni vad jag menar?

Jag kan säga allt till min familj och det är jag så glad för. Vi pratar känslor, tankar och funderingar. Jag är så glad för min familj, ni är viktigast! <3